Djäknegårdens honung - en historia med gamla anor

Biodlartraditionen har funnits i släkten sedan 1800 talet, idag är det Andrea Wallroth på Djäknegårdens Honung som bär den vidare. Dock har framställningen moderniserats lite och idag består honungsframställningen i huvudsak av smaksatt honung för olika tillfällen. Det unika är att alla  bär namn av släktningar. Mer om detta kan du läsa under produkter.

1883 föddes min gammelmorfar Carl Pettersson på Djäknegården i Åsa. Han var en hårt arbetande lantbrukare och hade även egen smedja. Bikuporna och dess honung var en viktig del av gårdens produktion, där det även fanns hästar, kor, höns och grisar. Min mormor berättade att grisarna som gick löst på gården ibland kunde gå upp och klia sig på bikuporna och hur vansinniga då bina blev på dem.

Gammelmorfar Carl Pettersson på Djäknegården i Åsa
Flygfoto av Djäknegården (1958)

När vi flyttade till min gammelmorfars Djäknegården på landsbygden var det självklart för mig att återuppta biodlingen.  Inte bara för den fantastiska honungens skull utan även de små insekterna flitiga pollinering som är så viktig.
För mig är det här självklart att jobba med, jag trampar i mina förfäders fotspår, skördar en otroligt nyttig råvara och bidrar samtidigt till en bättre miljö och rikare flora i vårt vackra Halland!

Jag började smaksätta honung på efterfrågan och sortimentet har bara blivit bredare och bredare, all min honung bär ett namn från släktingar och på var burk hittar du en liten anekdot om personen. Inom kort är det också meningen att det ska finnas kort på personerna!



En jämn spridning av bisamhällen över hela landet är av stor betydelse för den allmänna pollineringen av odlade och vilda växter. Det blir fler blommor och bär och det i sin tur gynnar fåglar och andra djur. Bina är alltså en viktig kugge i den ekologiska väven och som biodlare gör man en insats för att öka mångfalden i landskapet
(Mattson och Lang,2004)